Jag lyssnar på mina kompisar men de lyssnar inte på mig. De berättar att de glömt en mattebok, Jag att jag glömt alla. De "skämtar" att de inte bryr sig. Jag prata om alla deras problem hela tiden på chattar me dem. Vi har aldrig ens pratat om mina. Om de ens vet om dem. Vissa grejer som hände var stora. De klämrar sig fasst vid en person och ber lärarn att få sitta bredvid den. När de inte får sp frågar de om de kan få ändå. Fast jag sitter på bordet framför ensam. Ensam. De är jag bra på. Jag vill inte bli vald som andra av dem. Vem som helst förutom dem. De är ju de enda som ibland väljer mig först. Sånt mår jag bra av. Den egoistiska jäveln som jag är. Jag behöver en perfekt kompis. Fast de kompisar jag har är bra. Fantastiska. Perfekta. Men de gör ibland saker som sårar. Men de är perfekta. Det är jag som såras. Det ör mitt fel. För jag ör den som blir ledsen. Det är tvingar mig inte att bli ledsen. Jag saknar mina gamla vänner. Spg några videofyme videor som de gjort. Hur kul de hade. Jag har aldrig så kul.

Jag säger Förlåt ofta. Även om nån knuffar mig. Vissa människor har frågat varför. Jag ska förklara de nu. Jag säger Förlåt så ofta för att jag vill att bli förlåten förcen stor och dålig sak jag gjorde och istället för att vara lite modig och erkänna det och säga förlåt för det sp söger jag förlåt för massa småskit så att det tillslut ska väga upp för den stora dåliga saken. Och för att allt är mitt fel. För ingen annan ska skylla på sig själv.

Idag grät jag. Första gången på länge. Dock i skolan. Men ingen såg, förutom kanske min nya lärare. Eller hon hörde, mitt försök att inte låta alls gick väl sådär. Hon fråga hur jag mådde därborta från katedern. Jag svara bra/jättebra. Hur kunde hon trott mig? Hon kanske hatar mig. Tänk om jag blrjar bli mobbad av henne. Jag skulle inte klara det. Tankebilderna är för jobbiga. Men jag grät i alla fall. Varför? För att en kompis låtsades att hon skämta men egentligen mena hon nog det. Hon sa delvis gråt! flertal gånger. Så jag gjorde som hon sa. Lydig är väl min enda bra talang. Men som tur såg hon inte mina tårar. Jag tror hon kommer stjäla min ena bösta vän. Vilken decha vou. Jag ska inte vara med henne. Men inte igga. Då kommer hon snacka skit. Jag klarar inte av tanken om det hon sa. Jag klarar det inte. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte! JAG ORKAR INTE!! Nästa gång hon säger gråt! eller bågot sådant ska jag säga : Jag kan ta självmord också. Nej. Jag skulle inte säga det. Hon skulle kanske snacka skit då. Kommer jag må såhär hela tonåren? Jag kommer inte klara det. Inte alls. Aldrig. Hjälp.

En bästa vän smsa att hon hade skickat så många sms till en av mina gamla kompisar så att hon hade ont i tummen. Tack för den. De finns bara två förklaringar till varför vad jag kan komma på. Ena vill jag inte berätta för hennes skull men andra kan jag. Den andra är att hon ville såra mig och skriva det men hon skulle aldrig göra något sådant för hon är en jätteshysst och snäll och bra människa så jag gissar på första anledningen. Men jag känner då att hon gått för långt och glömt min historia lite där. Det som sårar mig mest är att hon är bättre kompis med mina gamla kompisar än vad jag är men det är självklart inte hennes fel på samma sätt som det inte är tjejen som mina gamla kompisar valde framför mig och min gamla pojkvän valde framför mig. För där är det inte heller tjejens fel utan de andras fel. Men ärligt talat mitt fel, mitt egna jävla fel. Men det kunde jag inte inse i fyran. Då var det bara avundsjuka och ilska. Nu är det bara ånger och saknad. De två värsta känslorna går hand i hand rakt över mig. Med tunga blystövlar rakt i magen.

Minns tiden det nöstan var lite skönt att vara ledsen. Få vara det liksom. Nu är det bara jobbigt. Asjobbigt. Vil inte. Jag saknar dem. E-Lot. Men jag är blyg. Dem försöker typ få mig social o så och det går lite ibland men det är svårt. Både för dem och för mig. Jag minns när jag var med dem. Jag var nästan lite cool då. Den gemenskapen jag kände då. Att få vara med. Att dem brydde sig. Fan vad jag saknar dem. Kan det bli som då? Tror inte det. Inte riktigt. Jag har ändrats troligen dem med. Jag blev blygare efter det. Alltså i nollan-halva tvåan var jag blyg. Resten av tvåan-nån månad av fyran var jag inte alls lika blyg, lite mer confidence. Mestadels av fyran och hela feman blev jag blygare än innan nästan. Men hoppas kan man väl. Att vi typ ska ha ett ordentligt talk om allt (förhoppningsvis jag berättar om lögnen o dem förlåter men hoppas inte på för mycke nu) och vi blir nära vänner igen.
Snart sommarlov.
Då slipper jag bry mig. Sakna.
Bry mig över att säga fel, vara fel.
Sakna de gamla vännerna. Behöver förhoppningsvis inte deppa allt för mycke över vad jag gjort fel.
Inte bry mig om att gömma luggen varje dag.
Inte bry om hur jag ser ut.
Inte behöva va ensam.
Inte behövs ångra.
En och en halv vecka kvar.

När min kompis sa till en kille i klassen att hon skulle gå i tyska i sexan och sedan sa att han skulle gå i franska så ss hon typ att då skulle han gå i samma som mig och då sa han neeeeeeejjjj!!! Jag tror han hatar mig. Han tittar typ oå mig speciellt. Som om jag är jättetaskig. Jag är rädd för att han ska hata mig. Jag hatar när folk hatar mig. Jag är rädd för att filk ska hata mig.

Jag saknar den så. Så himla mycket. Mina gamla kompisar.

Hur kan jag vara så uppfuckad och ljuga för dem? Ljuga!!!! Kan man inte bars spola tillbaks i tiden, ändra det och se komma tillbak!! Jag saknar dem så!! Tänk om jag bara knde säga det till dem, jag tror dem skulle först bli asarga och sen förlåta mig för att jag berätta, men jag har inte samma kontact med dem som förut. Jag saknar dem.

De som hände är att i fyran fick vi nyan ellever i klassen, hälften och sen börja dem hänga med en annan tjej och nästan frös ut mig lite. Men demhar sagt förlåt, men vi hänger inte slutade helt sen dess. Oc jag har ärligt talat ändrats vääldigt mycke men jag saknar dem. Vi skulle behöva prata ut om allt nån gång. Siga allt. Och jag berättar om att jag ljög. Oc jag berättar om allt som sårat mig allt som hänt sen sist. Hur ledsen jag är över attn jag ljög. För dem vet det. Jag kan se det. Hur en av dem har iggat mig. Extra mycke. Och dem får säga hur mycke jag sårat dem. Vad som hänt dem sen sist. Men det går inte. För jag har inte kontakt me dem längra. Inte på samma sätt. Speciellt inte med en tjej. Jag ljög. Jag vill bli vän med dem, som innan. Så jag kan säga förlåt. Dem kommer kanske hata mig. Men dem måste få veta, höra det från mig fasst dem nog redan vet det. Men dem måste förstå hur mycke jag ångrar mig. Jag vill bara bli vän med dem. Så dem kan förstå att jag ångrar mig. Jag tror de skulle hata mig, men bli gla över att jag berätta och vi skulle nog bli bra vänner efter ett tag och då skullle de inte hata mig. Och allt ska lösa sig. Jag måste bara bli lite mer vän med dem, alla tre och sen berätta.

Hur fan kunde jag??

Förlåt.

Förlåt.

Förlåt. 

Förlåt.

Förlåt.'

Föråt.

Förlåt.

Förlåt.

Förlåt.

Förlåt.

Grejen med pubwrteten är att man ändrar humör så lött. Nyss mådde jag skit och hade tänkt skriva om det, varför och så nen nu mår jag toppen så yupp.
Nu ska jag skriva några saker på min andra blogg.