Minns tiden det nöstan var lite skönt att vara ledsen. Få vara det liksom. Nu är det bara jobbigt. Asjobbigt. Vil inte. Jag saknar dem. E-Lot. Men jag är blyg. Dem försöker typ få mig social o så och det går lite ibland men det är svårt. Både för dem och för mig. Jag minns när jag var med dem. Jag var nästan lite cool då. Den gemenskapen jag kände då. Att få vara med. Att dem brydde sig. Fan vad jag saknar dem. Kan det bli som då? Tror inte det. Inte riktigt. Jag har ändrats troligen dem med. Jag blev blygare efter det. Alltså i nollan-halva tvåan var jag blyg. Resten av tvåan-nån månad av fyran var jag inte alls lika blyg, lite mer confidence. Mestadels av fyran och hela feman blev jag blygare än innan nästan. Men hoppas kan man väl. Att vi typ ska ha ett ordentligt talk om allt (förhoppningsvis jag berättar om lögnen o dem förlåter men hoppas inte på för mycke nu) och vi blir nära vänner igen.
Snart sommarlov.
Då slipper jag bry mig. Sakna.
Bry mig över att säga fel, vara fel.
Sakna de gamla vännerna. Behöver förhoppningsvis inte deppa allt för mycke över vad jag gjort fel.
Inte bry mig om att gömma luggen varje dag.
Inte bry om hur jag ser ut.
Inte behöva va ensam.
Inte behövs ångra.
En och en halv vecka kvar.